I can do it myself!

Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 4 March 2009. Automatic translation of text

JAG KAN SJÄLV!

I slutet av filmen finns en sekvens som visar när dottern åker lift. (se texten)

Från min lilla dotter ekar nu exakt samma ord som jag själv yttrade för cirka fyrtio år sedan, ord som tydligt vill markera början på något nytt. Och även om hon inte kan uttala orden helt korrekt så står det helt klart vad hon menar: ”Jag kan häll!”

Önskan om att kunna själv, att uppleva en tillit till sina egna förmågor, föds tidigt hos människan. Men som förälder ställer man sig ofrånkomligt ambivalent till ens lilla barns första steg mot självständighet.

Å ena sidan uppryms man av stolthet när man ser utvecklingen hos någon man älskar och har omsorg om. Å andra sidan tar villrådigheten över när man är i stånd att ge barnen fria tyglar. Måhända är vi rädda att de ska göra sig illa i livet. Ja, troligtvis. Men handen på hjärtat, är det inte också så att vi, när vi ser barnets strävan mot oberoendeskap, är rädda för just det: att de inte ska vara beroende av oss längre; att vi inte längre kommer att behövas.

Clara är inne i en period nu då hon ska göra allt själv. Men då kommer tankarna: hon kan ju spilla? Självklart. Hon kan ju ramla? Javisst. Och slå sig? Förmodligen. Men vad gör man? Måste inte också hon få frihet att vinna självkänsla genom egna erfarenheter.

En sådan erfarenhet hade hon nyligen när vi åkte skidor i fjällen. Det var första gången denna flicka – som fyller tre om några månader – hade stått på ett par skidor. Och hon älskade det! Faktum är, hon blev skogstokig varje gång vi skulle ta av skidorna.

Den andra dagen jag åkte med henne fick hon för sig att hon skulle åka knappliften själv.

”Men lilla gumman, det går inte! Pappa åker med dig.”

”Nej! Jag kan häll!” gapar hon.

Under minuterna som följde åberopade jag min bästa övertalningsförmåga, för jag kände en stark ängslan krypa på: det skulle inte gå bra det här.

Men inget bet på henne. Istället vände hon sina bedjande valpögon mot mig och sa: ”Det går bja, pappa… det går bja”.

Mot mitt bättre vetande gick jag med på det (fy vad svag man är), och bad den liftansvarige att vänligen hjälpa förstagångsåkaren att komma iväg. Tyvärr skötte han inte sitt jobb så bra. Han satte fast liften så klumpigt att Clara ramlade. Jag beskådar nu min lilla flicka som släpas upp för backen, liggande på rygg med liften fastkrokad i hennes ben. Och den anställde står bara och tittar.

”Snälla du!” ropar jag, ”kan du inte hjälpa min dotter?”

Han vaknar till och rusar efter Clara. När han väl får loss henne, tänker jag att nu är hon väl ändå skräckslagen. Men icke. Hon skakar av sig snön och ställer vid liften igen. När jag åker fram till henne knuffar hon mig vänligt bakåt.

”Jag kan häll, pappa! Det går bja!”

”Okidoki,” suckar jag, ”vi försöker väl igen.”

Denna gång går det bättre. Dock var det lite pirrigt att åka i liften efter Clara. Balansen var väl inte den allra bästa.

Men! Nu kommer jag att tänka på något: Hur ska hon ta sig av liften? Om ingen hjälper henne kommer hon att braka rakt in i maskineriet på toppen. Smart, Louis! Du borde ha åkt före henne såklart!

Osäker på hur jag ska lösa det här ser jag en familj stående i backen. Pappan har precis tagit en bild av sina barn, och jag ser att han inte har skidorna på sig. Perfekt, han kan hjälpa till.

”Ursäkta mig,” ropar jag, ”kan du vara så snäll och hjälpa den lilla flickan av.”

Till min förvåning såg mannen ut att bli helt förvånad. Sedan ryckte han bara på axlarna och tittade bort.

Va!? Vad är det för fel på folk idag? Nu började jag känna irritationen snabbt krypa på. Men än mer kände jag mig orolig för hur jag skulle få av Clara från liften, för ingen annan hjälpare fanns i närheten.

Så jag gjorde det ända jag kunde göra. Jag hoppade av min egen knapplift och började staka mig uppför backen, i hopp om att komma ikapp min dotter (som lyckligt ovetande om faran framöver stod och njöt på sin plats). Egentligen var det ett omöjligt uppdrag, men vid kriser får man oanade krafter säger de. Och det är precis vad som händer nu.

Jag skejtar upp mot Clara och känner hur jag närmar mig sekund för sekund. Men jag ser samtidigt att toppen närmar sig. Ta i, Louis! Ta i!

Till slut, i rättan tid, kommer jag fram till flickan. Jag rycker loss henne från liften och drar henne åt sidan. När det hela är över lägger jag mig flämtande intill henne på snön och känner hur svetten har förvandlat insidan av jackan till en ångmaskin.

”Förlåt, gumman,” flåsar jag. ”Gick det bra?”

Att döma från hennes uttryck verkar hon inte förstå varför i hela friden jag agerar så dramatiskt. ”Ja, det gick bja, pappa.” Eller med andra ord: Det var ju det jag sa hela tiden!

Mmm… ja, du har rätt, Clara… visst gick det bra.

#Family #skiing #winter

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla