Search

Hämnas inte

Krönika i Norra Halland, 1 oktober 2021

Nyligen skulle jag ha en lektion med mina religionsstuderande elever. Vi skulle diskutera det faktum att det känns som om livet ibland straffar oss, i synnerhet när det gäller hur andra personer kan behandla oss. Hur gör man när andra försöker trycka ner oss? Får man ge tillbaka med samma mynt? Hämnas, rent av?

En sen kväll satt jag på tåget hem från Göteborg och funderade på hur jag skulle kunna hjälpa mina elever förstå konsekvenserna av återgäldning. Men när jag steg av på Kungsbacka station och skulle vandra hemåt avbröts mina tankar av två arga röster vid början av perrongen. Något var på tok.

Det var en liten men korpulent man som bråkade med en större man. Den förste slängde ur sig en salva av oförskämdheter mot den andre, varpå den denne, som inte tänkte acceptera dessa kränkningar, dängde till den förste med knytnäven, följt av våldsamma sparkar.

Instinktivt klev jag emellan och gjorde mitt bästa för att ducka för inkommande slag från båda håll, samtidigt som jag försökte separera männen. Jag lyckades lugna ner dem efter ett tag, men just när jag hoppades att allt var över bestämde sig den lilla skitstöveln för att skicka iväg ytterligare ett artilleri av okvädningsord (vilka jag inte törs upprepa här), följt av sparkar och slag från den stora skitstöveln.

Det blev nu fullskaligt krig. Jag orkar inte med det här! Jag hade ju viktigare saker att tänka på! Men jag insåg snabbt att detta skulle gå illa om jag inte ryckte in igen.

Jag slet den stora mannen åt sidan och rev ofrivilligt sönder hans T-shirt. För detta fick jag föga uppskattning. Istället vände han sig grymtande mot mig och försökte landa en rak höger i mitt ansikte. Men jag duckade hans sving, knuffade honom hårt mot marken och landade ovanpå honom. Jag lyckades sedan låsa honom i ett livtag som jag inte hade några planer på ett lösgöra i första taget.

”Släpp mig! Släpp mig!” skrek han.

”Aldrig i livet!” Svarade jag med andan i halsen. Jag släpper aldrig denna 110 kilos krutdurk! Han slingrade sig som en mask och försökte frigöra sig, men utan framgång. (Till hans försvar, om man kan säga så, var han aningen berusad vilket gav mig en styrkefördel.)

”Släääpp mig!!!” Han började bli desperat nu. ”Det var den där idioten, inte jag, som började!”

”Lyssna på mig…” svarade jag efter några djupa andetag. ”Jag är här för att hjälpa dig. Jag tror dig och ja, jag förstår dig. Men du vet att det inte är rätt att ge igen!” Sedan säger jag lågmält: ”Var bara stilla.”

Överraskande nog lyckades dessa ord lugna mannen. ”Okej”, svarade han sansat efter kort stund, ”det är bra nu. Det går bra att släppa mig.”

”Okej kompis… jag lovar att släppa dig om du lovar att gå härifrån. Bara gå härifrån.”

”Jag lovar”, svarade han beslutsamt.

Jag trodde visserligen på honom, men helt säker var jag ändå inte på att han inte skulle svinga sin höger igen. Det hände dock aldrig. Istället, efter att jag hjälpt honom upp, tog han mig min hand, skakade den vänligt och sa: ”Vet du vad? Jag gillar dig!”

Okej? Förvånad men lättad svarade jag: ”Och… jag gillar dig också! Du gör det rätta nu, kompis.” Jag gav tummen upp och upprepade: ”Du gör det rätta.”

Männen gick sina skilda vägar och stationen var lugn igen. När jag sedan vandrade hemåt kunde jag inte undgå att småle för mig själv. Svaret blev så självklart helt plötsligt.

Bildligt talat, vi människor är den nedtacklade mannen. Och den eller det som tillsynes håller oss nere är (välj vilket som passar) karma, ödet eller Gud. Det som tycks vara ett orättvist straff - eftersom det inte var vi som ”började” - är faktiskt ett skydd. Ett skydd mot oss själva framför allt. För precis som på tågstationen, om vi skulle tillåtas ge efter för vår naturliga benägenhet att ge igen skulle det gå illa.

Släpp det, gå vidare och framför allt: hämnas inte. Det blir aldrig bra. Lär vi oss detta kommer vi börja ”gilla” livet mycket mer.

Jag tittade upp mot himlen och skrattade. ”Kunde du inte ha svarat mig på ett mindre dramatiskt sätt?”


107 views0 comments

Recent Posts

See All