Grusvägen på Ranchen

Förlängd krönika, Norra Halland,

22 juli 2022

Jag går längs grusvägen där jag gick som barn. På den tiden gick jag ofta barfota. Förmodligen var det inte det klokaste valet med tanke på alla hästar vi hade omkring oss. Ibland blev jag plågsamt påmind om det när stampande hovar kom för nära, eller när jag trampade fel och färsk hästlort sipprade upp mellan tårna.

Men vad gjorde det? Det gav mig en känsla av frihet. Somrarna på Ranchen, min familjs ridläger utanför Strömstad under 70-talet, var himmelriket för en ung pojke: jag kunde springa barfota över ängarna; jag fick rida på vilken häst jag ville; det var sol och bad; det var unga ridlägerflickor överallt.

Jag tittar åt höger. Där i hagen jagade Tora Windahl mig. Min första hemliga kärlek. Jag låtsades undkomma henne, men blev glad när hon hann ifatt mig och brottade ner mig i gräset. Rufsig i håret, med milda sommarfräknar på kinderna, fnittrade hon under leken. Hennes leende värmde och omslöt mitt ömma pojkhjärta.

Till höger om grusvägen stod stallet. Det är numera rivet. Men minnena finns kvar. Jag minns hur jag älskade doften av höbalar som min starka pappa med lätthet kastade upp på loftet. Jag minns med vilken energi och glädje alla barnen dansade på logen intill. Och jag minns när jag jag sov på halmen i Trollets spilta natten när hennes föl skulle födas.

Trollet var ’min’ häst. Hon var det finaste Gotlandsruss ett barn kunde drömma om. Och hon var snabb! Jag tittar längre upp på grusvägen. Där, runt det lilla bergskrönet, galopperade jag en gång förbi alla ryttare med hästar som gick på rad. Min syster, som ledde gruppen, skällde ut mig för att jag skapade oreda. Jag förstod inte alls vad hon menade. Jag ville ju bara visa hur snabb Trollet var. Och nu visste alla om det. Hon var bäst. Och hon var min.

Längre upp på grusvägen står Smedjan. Det var på gräsmattan intill som vi alltid hade lägerbål, grillade korv och sjöng tillsammans med ridlägerbarnen. Det var oftast min mamma som med hjärta och själ entusiasmerade barnen med lek och sång, till den grad att vi aldrig ville gå och lägga oss. Jag minns bilden av min mamma som om det var igår. Alla lägerbarnen älskade henne.

Jag vandrar vidare. Längst upp på grusvägen finner jag den gamla skogsdungen. Det var där lägerstugorna stod. Nu är många borta, men jag ser att köket och min familjs stuga står kvar. Otroligt nog verkar platsen vara orörd efter alla dessa år. Jag känner mig upprymd.

Dörrarna är låsta, men jag kan titta in genom köksfönster. Kan det vara sant? Det ser ut som vår gamla diskbänk. Jag ser framför mig vad som förmodligen är mitt tidigaste barndomsminne: där i diskhon badade min mamma mig. Jag får en klump i halsen. Och där på väggen hängde koskällan som hon alltid klingade i vid matdags.

Familjens stuga frambringar också fina minnen. Men ett sorgligt minne tränger sig på. Det var där som mamma en sen kväll berättade för mig, genom många tårar, att hon och pappa förmodligen skulle skiljas. Aldrig hade mitt hjärta haft så ont som den natten. Jag var otröstlig.

Jag hade kommit till Ranchen på midsommaraftons morgon för att reka lite och förbereda för en familjeträff. För första gången sedan vi lämnade ridlägret skulle vi samla familj och släkt där. Vi ville göra det för våra föräldrars skull, för att återuppleva gamla minnen, innan deras ålderns höst tog ut sin rätt.

Och det blev en väldigt speciell midsommar. Vädret var underbart. Vi åkte till närliggande Seläters bad, där vi lärde oss simma som barn, och vi spenderade kvällen på Ranchen med att göra det som vi gjorde för 50 år sedan: lekte lekar, grillade korv och sjöng lägersånger vid Smedjan. De barn som var där var inte längre vi utan barnbarnbarn till min föräldrar. Livets under!

Kvällen avslutades med en stilla och känslofylld stund bland stugorna i skogsdungen. Jag tog en bild av mamma och pappa som jag alltid kommer att värdesätta. Den är tagen framför familjestugan. Min föräldrar skilde sig faktiskt många år senare. Dock lyckades de finna tillbaka till varandra och gifte om sig. Även om deras väg har varit slingrig ibland, som grusvägen på Ranchen, så är denna bild en symbol på deras seger. Efter alla dessa år står de där. Tillsammans.

På vägen tillbaka till parkeringen tar jag min 92-åriga pappa i handen. Min ursäkt är att jag behöver hjälpa honom med balansen, som blivit allt sämre. Men i sanning, jag gör det mest för min egen skull. Jag vill ta hans hand längs vägen, denna sista gång, och stötta honom på samma sätt som han gjorde med mig där där första gången vi gick hand i hand på samma grusväg.

Cirkeln har slutits.