En dansk själ i en svensk kropp

Krönika i Norra Halland, 9 juli 2021


Jag hade tänkt ägna hela krönikan åt att gnälla om fotbolls EM. Men det får bli ett stycke bara. Snälla FIFA och UEFA, kan ni inte komma tillrätta med alla maskningar och filmningar? Vuxna män ligger i gräset och vrider sig i påhittad smärta. Pinsamma fördröjningar av spelet. Det är genant att titta på. I vilken annan idrott skulle man tolerera dessa försök till fusk? För det är rätt och slätt vad det är: en försök att fuska sig till fördel eller vinst. Snälla, inför effektiv tid nu! 2 x 30 minuter skulle lösa det mesta av problemet. Landslagstränare Lars Lagerbäck bad om detta år 2016. År 2021 ber detta fotbollsfan om det igen.


Så… då var det sagt.


Jag känner att jag borde vända mig till något mer positivt. Det har trots allt på många andra sätt varit en riktigt bra turnering. Jag skriver detta på morgonen efter att England har besegrat Danmark med 2-1. Min dotter var oerhört besviken. De danska spelarna var ju ”sååå snygga”. Jag delar sorgen såklart, emellertid av andra orsaker, men känner ändå att Englands segern var rättvis. Dock vill jag gratulera Danmark till en fantastisk kamp, inte bara i denna match utan under hela turneringen.


Jag hoppas det jag skriver nu inte missförstås. Jag älskar mitt land och är väldigt tacksam att vara svensk. Och under EM tycker jag att vårt landslag gjorde bra ifrån sig, med undantag av den pinsamma Spanien matchen (på tal om maskning och filmning). Men efter var och en av Danmarks matcher kände jag mer och mer hur mitt stöd och engagemang föll åt det röd-vita hållet. Höll jag på att bli ”dansk”?


Vad var det som Danmark hade som Sverige och vissa andra lag saknade? Vad kan vi lära oss av de röd-vita - inte bara om fotboll, men i förlängningen också om livet?


Naturligtvis började det hela med att våra sympatier riktades mot mittfältsstjärnan Christian Eriksen under de där dramatiska minuterna den första matchen. Sällan har vi sett idrottsmän agera så resolut och enat i både räddandet och skyddandet av en lagkamrat. Ringen som spelarna bildade runt Eriksen var inget annat än en ring av lojalitet och kärlek.


Jag är säker på att detta påverkade lagmedlemmarna till att strida extra mycket under de nästföljande matcherna. I andlig mening var Christian Eriksen fortfarande med dem. De hade någon att kämpa för.


Men det var mer än det. De kämpade också för sitt land och sin flagga. De bad inte om ursäkt för vem de var. De backade heller inte hem utan tog stora kliv framåt. De väntade inte på att möjligheterna skulle komma till dem utan tog saken i egna händer.


Danmark spelade också som ett lag, med varandra och för varandra. På pappret spelade de mot lag som var som Goliat, men det betydde ingenting. De stred ändå som David. Och det är just detta som kanske inspirerade mig mest: deras kämparanda. De var krigare, i den ädlaste meningen, som aldrig gav upp, oavsett oddsen. En sådan människa vill jag också vara.

Det har funnits tider då Danmark har varit en del av Sverige. I historieböckerna beskrivs detta ofta som storhetstider för vårt land. Dit vill vi inte komma igen såklart. Men för att vara ”stora” och bättre idag, kanske vi svenskar borde adoptera mer av danskarna egenskaper?


En stolt dansk krigares själ i denna tacksamma svenska kropp. Inga problem, det kan jag leva med.




207 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla