Den gränslösa kärleken

Krönika i Norra Halland, fredag 11 sept 2015

Ilska. Glädje. Oro. Hopp. Sorg. Aldrig har någon situation framkallat så många stridande känslor inom mig som flyktingkrisen gör.

Jag är arg på nationers ledare som vägrar ta emot flyktingar. Arg på Assad som förintar sitt eget folk i Syrien. Arg på Obama som för fyra år sedan lovade att stoppa Assads våldsverk. Inget har hänt. Arg på Putin och Kina som sätter käppar i hjulet för FN:s ingripande. Och min ilska övergår i förtvivlan när jag ser IS utföra de grymmaste av mänskliga övergrepp. Och de gör dessa i Guds, den barmhärtiges namn.

Goda människor lider idag på grund av onda människors agerande – och passiva världsledares icke-agerande. Ska vi någonsin vakna upp och se den dystra sanningen: att allt ondskan behöver för att vinna är att godheten inte gör någonting. Vi kan inte längre säga: ”Det är deras problem. Låt dem sköta sig själva.”

All heder till personer som Kim Källström som enkelt men tydligt förklarar att vi inte bara är medborgare i vårt eget land utan är ”alla världsmedborgare”, och att ”om många människor gör lite skillnad kommer det ge stor effekt”.

Sådana ord ger mig hopp. Och det verkar som om fler har smittats av detta hopp. Media och tillsynes hela världen uppmärksammar det ohyggliga som händer, medborgare öppnar sina plånböcker och hem (aldrig förr har erbjudanden om familjehem varit så många), kändisar auktionerar ut sig själva och över hela Europa hålls det starka manifestation till förmån för de fördrivna och förtvivlade.

Därför är jag glad. Glad över att i en värld söndersliten av konflikter och hat fortfarande kunna se kärlekens ljus. Europas befolkning agerar och ligger därmed steget före sina folkvalda. Dessutom är budskapet tydligt till de högerextrema krafterna omkring oss: medmänsklighet vinner alltid över främlingsfientlighet.

Jag vet att det finns flera som vill gå i polemik med mig, eller åtminstone höja ett varnande finger. Ni säger: en flyktinginvasion kommer bara öka motsättningarna i samhället; IS kommer utnyttja situationen och sända ut terrorister till vårt land; våld och arbetslöshet kommer att öka. Jag säger: kanske har ni rätt, kanske inte. Men vad jag kan tillstå er, i synnerhet vad gäller den globala säkerhetspolitiska situationen, att vi bara har sett början på alla bekymmer. Kulmen av den terrorstorm som väntar vår planet kommer nå apokalyptiska proportioner om inte världssamfundet visar större handlingskraft.

Men vad har vi då för hopp? Igen, vi måste hoppas på godheten. De goda krafterna i världen måste förenas.

Men tänk om flyktingkrisen bara är månadens mediatrend? Vad händer när nyheten dör ut, när opinionen vänder?

Så kanske det blir. En del av mig bär på den oron. Men samtidigt tror jag på människan. Och jag tror hon på allvar börjar förstå nu att en ny tid ligger framför oss och att det vi tidigare gjort inte är tillräckligt. Vi måste förändras eftersom världen har förändrats. Först var den platt, sedan rund, men nu är den gränslös. Det är inte vi och dem längre. Bara vi. Och vi kan inte längre stå vid sidlinjen som passiva åskådare och se fler Aylans drunkna eller oskyldiga människor fördrivas från sina hem. Det är mänskligt liv vi pratar om!

Framtiden kommer inte servera enkla lösningar. Men hur den framtiden kommer se ut, det bestämmer vi själva. Och allt måste börja med den enkla frågan: om nu världen gränslös, hur gränslös är min kärlek?

Fotnot: Det bör sägas i sammanhanget att historiskt sett har Sverige haft flera invandringsvågor. Varje gång har det gynnat vårt land. Så jag tror inte det är detta vi bör oroa oss för. Däremot kommer terrorismens tentakler med all säkerhet söka sig djupare in i Europas nationer. Där kommer vi behöva allt större resurser i bekämpandet av i synnerhet IS. 

#UN #Change #IS #anger #Putin #EU #Hope #Obama

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla