Braindead

Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 8 Oct 2008. Automatic translation of text


“DUMMA I SKALLEN”


Förra veckan skrev jag att det inte finns mycket som retar mig hos andra personer. Det är fortfarande sant. Men samtidigt är man bara människa, så visst finns det undantag till regeln. Det jag talar om är de där små egenheter som vissa personer har som tycks få ens blod att börja koka. Du vet vad jag menar, eller hur? I mitt fall står hänsynslöshet och nedskräpning högt på listan av irriterande företeelser.

I den gula faktarutan står det att det värsta jag vet är högmod och själviskhet. Jag vill påstå att dessa tillsammans utgör grunden för en människas hänsynslöshet. För när man tror sig stå över andra personer samt i första hand alltid ser till sitt eget bästa då brister man i hänsyn.

Detta ger sig uttryck på en mängd olika sätt, men det finns situationer som är särskilt avslöjande – i lokaltrafiken. Hur många gånger har vi inte sett hur en äldre dam, till exempel, stiger på en fullsatt buss och ingen reser sig för att ge henne en plats. Få är det som ens tycks se henne.

Ett annat exempel är när tunnelbaneföraren ber folk att gå längre in i vagnen så påstigande kan få plats. Oftast talar han tyvärr till tomma öron, för de flesta står bestämt kvar. Det är ju trots allt deras plats. Resultatet blir att det står ett gäng packade sardiner vid dörrarna samtidigt som det är helt tomt i vagnens mittgång. Inte nog med det, men när man ska stiga av så tycks flera påstigande har gjort en pakt om att inte låta avstigande gå ut innan de själva går in först. Väldigt logiskt?

Det där kan man älta länge om, men nedskräparna måste vi också nämna. I somras när vi var på Gröna Lund gick en ung kille förbi mig och råkade tappa (tyckte jag) en stor, halväten klubba på marken. ”Ursäkta mig,” sa jag, ”men du tappade något!” Då fick jag se två stora, onda ögon – som tillhörde hans mamma. ”Dra åt…” tycktes de säga. Sedan tog hon pojken i handen och ryckte honom därifrån. Jag stod kvar som ett frågetecken. Och klubban, den låg också kvar.

Att göra allt ”rätt” i livet är självfallet inte enkelt. Men låt säga att om man ändå skulle vilja försöka komma en bit på vägen, skulle man då inte börja med det som var enklast? Att ta sitt skräp och slänga det i papperskorgen, är inte det en sådan sak? Det klarar till och med min tvååring.

Jag kanske är ute och snurrar, men jag ser en tragisk symbolik här: om vi inte ens kan ta vara på vårt vanliga skräp – som är enkelt att hantera – hur ska vi då kunna ta itu med det svåra skräpet som alltid dyker upp i livet.

Nyligen var jag ute med mina söner och klippte gräset och städade upp omkring radhusområdet. Vi slogs av hur mycket skräp det låg överallt.

”Visst är det tråkigt hur folk förstör med allt sitt skräp,” sa jag.

”Mmm…” suckade Isak, ”dom är dumma i skallen!”

”Dumma i skallen?” frågar jag.

”Ja, man kan ju inte säga att dom är dumma i huvet, för det är nästan som är svära åt dom.”

Ja, det är väl så, tänkte jag efter ha skrattat färdigt: nedskräpare är människor de också – även om de är lite dumma i skallen.

#columns #Sweden

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla