top of page
Search

Är kärleken blind?

Krönika i Norra Halland, 19 januari.


Häromkvällen när jag satt i soffan och svarade på jobbmail dök det upp ett förslag på TV-skärmen från Netflix: ”Love is Blind Sverige”. Jag tittar inte så ofta på serier, än mindre på realityserier, men något fångade ändå mitt intresse.


Uttrycket ”kärleken är blind” syftar på tanken att en förälskelse har kraften att dölja negativa egenskaper hos den man älskar och att ens bedömning påverkas till den grad att man bara ser sin partner i idealiserat ljus.

    

I serien ”Love is Blind” tas deltagarna dock ett steg längre: man kan älska någon hur den personen än ser ut. För om man är riktigt förälskad så är man blind för det yttre eftersom det är det inre som är av störst betydelse.

    

Programmet har ett enkelt upplägg. Deltagare får dejta varandra i så kallade kapslar, separerade med tunna väggar, så att männen och kvinnorna kan höra men inte se varandra. Man dejtar så många man vill tills man hittar en lämplig match. Om och när förälskelsen sedan kommer då följs detta oftast av ett frieri - utan att paret ännu har sett varandra.

    

När jag ser på det första avsnittet är jag förundrad. Jobbmailen har jag helt glömt bort. Är det ens möjligt, tänker jag, att bli kär på riktigt på detta sätt? Eller gör deltagarna det bara för att synas i TV?

    

Vad svaret än är så har produktionsbolaget - som gissningsvis har riktat in sig på främst kvinnliga tittare - helt fångat intresset hos denna övre medelålders man. Jag erkänner. Jag rycks med, minst sagt, och vill veta hur det går för deltagarna.

    

Det är ingen perfekt jämförelse, men det känns som om jag har skickats tillbaka i tiden till mina barnaår. Jag minns hur mycket jag älskade de klassiska Hollywood-romanserna. Med spänd förväntan och med pirr i magen undrade jag om Astaire skulle få sin Rogers till slut, eller om Bogart någonsin skulle kyssa sin Bacall. Och när det äntligen hände, tjoade jag högt och hoppade i soffan av upprymdhet.

    

Nu hoppade jag inte i soffan direkt, men det fanns definitivt spänning i luften. Skulle det bli just de konstellationer av par som jag hoppades på? Kanske fanns det kvar lite pirr i magen ändå.

    

Det var inget lätt uppdrag deltagarna hade. Hur skulle man få de olika personlighetstyperna att passa ihop? Kan en player vara ihop med en kristen? Kan en svensk känna kulturell samhörighet med en invandrare? Kan en stadsbo finna attraktion hos en lantis. Jag ska inte avslöja för mycket, men dessa är några av seriens aktuella frågor.

    

Jag vill egentligen inte vara en ambassadör för realityserier, men jag måste ändå erkänna att ”Love is blind” håller bättre kvalitet än förväntat. Jag förstår att det säkert är redigerat, men man underhålls trots allt. Man blir berörd. Man skrattar och gråter. Det som kanske rörde mig mest var när en av männen gråter som ett litet barn när han missar sin chans till sann kärlek. När jag ser smärtan i hans ögon då han inser att han kommer att förbli ensam i livet, då kan jag själv inte hålla tårarna tillbaka. Jag led verkligen med honom.

    

Det är många i den yngre generationen jag känner sorg för. Ensamboendet ökar i hela världen och Sverige ligger faktiskt i topp. Ibland är det självvalt, men jag tror att de flesta letar efter någon att dela sina liv med. De vet bara inte var de ska leta längre. Tänk vad desperat man måste vara för att då ansöka till ”Love is blind”.

    

Eller är det rent av ett klokt beslut? Finns det unga idag som hellre vill lyfta fram emotionell kärlek framför den fysiska? Är det så att all Insta-ytlighet har skapat avsmak och istället en längtan efter att lära känna andra på djupet? Vi får se, som sagt. Till slut kommer paren att få möta varandra [det har de gjort när ni läser detta] och då får vi veta om deras anknytning fortfarande är så stark så att det leder dem till vigsel - som är programmets slutmål. 

    

Man kan argumentera för att vad deltagarna gör är helt galet. Men jag måste ändå säga, jag beundrar deras mod. När jag var ung, hade jag vågat ställa upp på något liknande? Hade du?

    

Och det här med att kunna bli kär i någon som man inte ser, kan det verkligen ske? Är kärleken blind? Vad tror du?




216 views1 comment

Recent Posts

See All

1 Comment


Nej! Jag hade inte vågat ställa upp i något tv-program över huvudtaget, varken då eller nu. Helst inte dejting. Jag har aldrig sett detta programmet. En säsong när jag var nyopererad såg jag Gift vid första ögonkastet. Det var intresant. Eva-Lotta

Like
bottom of page